Igår när jag och Isaac lämnat av Anthony efter handbollen så åkte vi av vägen. Fy, vad rädd jag var. Jag körde inte fort men uppenbarligen för fort ändå. Jag låg i 50 på vår 70 väg eftersom det var så moddigt av snön som kommit under dagen och det var plusgrader. Innan ett hus tappade jag kontrollen på bilen och vi åkte ut på åkern. Vilken tur att det fanns några träd där. vi klarade oss utan några skador, varken på oss eller bilen men chockad var jag.
Jag ringde Johan direkt och han packade in ungarna i bilen och körde för att hjälpa mig upp. Under tiden tror jag att det stannade fyra bilar för att kolla hur det var. Ägaren av huset precis där vi körde av kom ut och tyckte att vi skulle komma in och ta en kopp kaffe medans vi väntade. Jag tackade men avböjde för Johan var strax på plats. Vilka härliga människor det finns som stannar och allt.
När Johan dragit upp mig och vi körde hem så kom tårarna. Allt släppte.
Respekten för vägunderlaget har fått en helt ny innebörd för mig