Den frågan har jag ställt mig många dagar den senaste veckan. Min tanke när jag började blogga var att minst ett inlägg om dagen kan man väl hinna med. Oj, vad fel jag hade. Jag hinner inte. Det ska plockas undan, fixas mat, medlas mellan bröderna, dömmas i handboll på ovanvåningen, ammas lite (eller mycket), tvättas, skjutasas hit och dit. När pojkarna somnat för kvällen vid åtta så är fortfarande Ella vaken och då är det bara mamma som gäller. Inte sätter jag mig och bloggar med henne i famnen inte. Så hur gör ni småbarnsföräldrar? Visserligen har jag tid nu en liten stund men det är för att Ella sover och pojkarna sitter sams och tittar på film. Det är inte ofta det händer.
Det är väl egentligen nu som jag ska göra alla hushållssysslor men jag strejkar här hemma. Jag orkar inte vara en hushållerska/mamma. Tycker att andra i hushållet också kan hjälpa till. Imorse när jag vakande så var jag sjukt trött (Ella sover inte hela nätter, vaknar två gånger och vill ha mat så 6 månaders sömnbrist på en med redan dåligt morgonhumör är inte att leka med), och på värdelöst humör. Tyckte så synd om mig själv (som jag oftast gör och är helt partisk) som måste göra ALLT här hemma. Så jag fick ett litet psykbryt på min stackars make om alla kartonger och säckar med julklappspapper som stod kvar i hallen och som stått där sen julafton. Hur svårt är det att lägga det i bilen och kasta på återvinningsstation (något jag kan göra själv men i morse med mitt härliga humör så tyckte jag inte att det var en uppgift till mig utan min makes). Jag var arg för att INGEN vet hur tvättmaskinen fungerar mer än jag (och detta är faktiskt sant), att Johan inte hade satt på kaffe till mig trots att han var uppe innan mig. En Sara utan kaffe på morgonen är som en vulkan med utbrott. Stackars Johan gick här och gjorde vad han kunde innan han skulle jobba. Jag satt och muttrade som vanligt och tyckte så synd om mig själv.
I förmiddags reflekterade jag över att säckarna och kartongerna var borta. Oj, vad duktig maken är tänkte jag och fick lite dåligt samvete för att jag skällt innan, för jag kunde ju faktiskt gjort det själv. Då öppnar jag farstudörren till ingången som vi inte använder och DÄR stod alla kartonger och säckar med julklappspapper. Genast försvann mitt dåliga samvete och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Antar att det som gäller här hemma är "syns det inte så finns det inte".
Så nu strejkar jag. Vi ska ha gäster i morgon och jag tänker inte göra ett dugg. Jag orkar inte. Fast känner jag mig själv rätt så kommer jag att springa här och plocka ändå. Men tanken är att jag ska strunta i det för att se om någon annan i familjen gör något. Antagligen inte för Johan har erkänt att om han struntar i att göra något tillräckligt länge så vet han att jag gör det till slut. Så jag antar att jag får skylla mig själv. Det är tur att han har så många andra bra egenskaper för städningen är inte hans starka sida.
Ikväll ska vi åka in och titta när Olivia och hennes LUGI möter Team Eslöv i Elitserien. Jag ska åka in själv med kidsen men har Moa med mig (räknar inte henne som barn) och min mamma. Johan jobbar till 18 så han hinner inte följa med. Ska bli intressant och se om de kan uppföra sig. Varje gång vi ska någonstans så tänker jag att det är klart att det går bra, de kommer att vara duktiga. Och varje gång (nästan) går vi därifrån och jag är svettiga, har hjärtklappning och skäms över mina barn. Vad är problemet liksom? Jag tror dock att jag och Johan ibland har lite höga krav på pojkarna och glömmer att de faktiskt är barn. Vi tror att de ska sitta stilla i över en timme och tycka att det är fantastiskt att titta på handboll. Verkligheten är inte riktigt så. Men jag går in med en positiv bild. Någon gång ska ju faktiskt vara den första som det går bra. Plötsligt händer det, heter det ju. Om de inte får följa med någon gång kan de heller inte lära sig att uppföra sig. Det hade varit roligt att någon gång få se en hel match men det hinns med tids nog.
Nu börjar de flippa ut här så jag får väl gå och aktivera dom lite.......vill bara tillägga att jag har världens underbaraste familj och skulle aldrig vilja byta ut dom, inte mot alla pengar i världen ;-)
Hur hinner alla småbarnsföräldrar att blogga?
Familj KommenteraDen frågan har jag ställt mig många dagar den senaste veckan. Min tanke när jag började blogga var att minst ett inlägg om dagen kan man väl hinna med. Oj, vad fel jag hade. Jag hinner inte. Det ska plockas undan, fixas mat, medlas mellan bröderna, dömmas i handboll på ovanvåningen, ammas lite (eller mycket), tvättas, skjutasas hit och dit. När pojkarna somnat för kvällen vid åtta så är fortfarande Ella vaken och då är det bara mamma som gäller. Inte sätter jag mig och bloggar med henne i famnen inte. Så hur gör ni småbarnsföräldrar? Visserligen har jag tid nu en liten stund men det är för att Ella sover och pojkarna sitter sams och tittar på film. Det är inte ofta det händer.
Det är väl egentligen nu som jag ska göra alla hushållssysslor men jag strejkar här hemma. Jag orkar inte vara en hushållerska/mamma. Tycker att andra i hushållet också kan hjälpa till. Imorse när jag vakande så var jag sjukt trött (Ella sover inte hela nätter, vaknar två gånger och vill ha mat så 6 månaders sömnbrist på en med redan dåligt morgonhumör är inte att leka med), och på värdelöst humör. Tyckte så synd om mig själv (som jag oftast gör och är helt partisk) som måste göra ALLT här hemma. Så jag fick ett litet psykbryt på min stackars make om alla kartonger och säckar med julklappspapper som stod kvar i hallen och som stått där sen julafton. Hur svårt är det att lägga det i bilen och kasta på återvinningsstation (något jag kan göra själv men i morse med mitt härliga humör så tyckte jag inte att det var en uppgift till mig utan min makes). Jag var arg för att INGEN vet hur tvättmaskinen fungerar mer än jag (och detta är faktiskt sant), att Johan inte hade satt på kaffe till mig trots att han var uppe innan mig. En Sara utan kaffe på morgonen är som en vulkan med utbrott. Stackars Johan gick här och gjorde vad han kunde innan han skulle jobba. Jag satt och muttrade som vanligt och tyckte så synd om mig själv.
I förmiddags reflekterade jag över att säckarna och kartongerna var borta. Oj, vad duktig maken är tänkte jag och fick lite dåligt samvete för att jag skällt innan, för jag kunde ju faktiskt gjort det själv. Då öppnar jag farstudörren till ingången som vi inte använder och DÄR stod alla kartonger och säckar med julklappspapper. Genast försvann mitt dåliga samvete och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Antar att det som gäller här hemma är "syns det inte så finns det inte".
Så nu strejkar jag. Vi ska ha gäster i morgon och jag tänker inte göra ett dugg. Jag orkar inte. Fast känner jag mig själv rätt så kommer jag att springa här och plocka ändå. Men tanken är att jag ska strunta i det för att se om någon annan i familjen gör något. Antagligen inte för Johan har erkänt att om han struntar i att göra något tillräckligt länge så vet han att jag gör det till slut. Så jag antar att jag får skylla mig själv. Det är tur att han har så många andra bra egenskaper för städningen är inte hans starka sida.
Ikväll ska vi åka in och titta när Olivia och hennes LUGI möter Team Eslöv i Elitserien. Jag ska åka in själv med kidsen men har Moa med mig (räknar inte henne som barn) och min mamma. Johan jobbar till 18 så han hinner inte följa med. Ska bli intressant och se om de kan uppföra sig. Varje gång vi ska någonstans så tänker jag att det är klart att det går bra, de kommer att vara duktiga. Och varje gång (nästan) går vi därifrån och jag är svettiga, har hjärtklappning och skäms över mina barn. Vad är problemet liksom? Jag tror dock att jag och Johan ibland har lite höga krav på pojkarna och glömmer att de faktiskt är barn. Vi tror att de ska sitta stilla i över en timme och tycka att det är fantastiskt att titta på handboll. Verkligheten är inte riktigt så. Men jag går in med en positiv bild. Någon gång ska ju faktiskt vara den första som det går bra. Plötsligt händer det, heter det ju. Om de inte får följa med någon gång kan de heller inte lära sig att uppföra sig. Det hade varit roligt att någon gång få se en hel match men det hinns med tids nog.
Nu börjar de flippa ut här så jag får väl gå och aktivera dom lite.......vill bara tillägga att jag har världens underbaraste familj och skulle aldrig vilja byta ut dom, inte mot alla pengar i världen ;-)