Läste ett blogginlägg från en tjej som precis som jag har många barn. Hon skrev om att folk ger negativa kommentarer när man har många barn. Den frågan hon och alla vi andra har fått är om vi inte vet att det finns preventivmedel. Den är så tråkig och så gammal. Hon bad alla som inte hade något positivt att säga att hålla käften och jag är beredd att hålla med.
De senaste graviditeterna har jag valt att inte berätta fören sent sent i graviditeten att jag är gravid. Jag har fått mycket skit för det och mina vänner tror att jag gör det för att jag inte är glad för att ha ett barn igen. Mina senaste barn har inte varit planerade men för den delen inte oönskade. Att berätta att man ska ha barn nr 4, 5, 6 är inte lätt. Man måste stålsätta sig för folk tycker att det är okej att fälla riktigt dumma kommentarer "Vet ni att det finns preventinmedel", "Har ni ingen TV", "Ska ni ha ett helt dagis", "Ger du dig inte förens du har ett helt handbollslag". Dessa kommentarer sårar något så fruktansvärt. För mig gör det så att jag ifrågasätter mitt beslut om att ha många barn. Gör jag fel, är det så fel att skaffa fler barn än 2-3? Vad ger det er för rätt att kommentera mitt val? Vad ger det er för rätt att tycka till om min livssituation? Vad ger er rätt att trycka ner mig för att jag har många barn? Vad är det som är så fruktansvärt roligt att lägga dessa kommentarer? Kommenterar jag ert val att bara skaffa ett, två eller tre barn? Ger jag er gliringar om att ni är tråkiga som inte vågar ta er ut från normen i Sverige (har jag iofs gjort en gång men han var värd det)? Tar jag inte hand om mina barn? Vad är problemet?
Det är väldigt sällan vi lämnar bort våra barn, väldigt sällan. Jag och min pappa hade en diskussion om detta. Han sa att vi hjälper ju inte er så mycket. Jag svarade honom att jag har inte skaffat barn för att ni ska passa dom och ni ställer faktiskt upp de få gånger vi behöver barnvakt.
Jag älskar verkligen mina barn. Min familj är komplett och det kommer inte att komma fler barn här. Jag kan ärligt säga att jag börjar tröttna på småbarnsåren efter att ha varit sju år idet. Jag längtar ibland efter när barnen blir stora och klarar sig själva så jag och Johan kan hitta på saker. Men den tiden kommer och jag tror att alla föräldrar, oavsett om man har 1 eller 13 barn, har den tanken då och då. Men jag skulle aldrig vilja byta ut det livet jag har mot något annat i hela världen. Mina barn har format mig till den jag är idag och jag tror att jag är en bättre människa pga alla mina barn. Jag tror mina barn är bättre människor för de har lärt sig att dela med sig och visa respekt för andra, här är många att ta hänsyn till. Isaac och Noel sa för någon vecka sedan att de ville ha en bebis till men vi gjorde ganska klart att det inte blir fler.
Visst tryter orken mellanåt men gör det inte det för alla föräldrar pga sömnlösa nätter och underbart syskonbråk?
Visst undrar jag hur vår familj hade varit om vi bara haft 2-3 barn men fy så tyst det varit och tråkigt.
Så snälla ni, tänk er för innan ni lägger en, i era ögon, rolig kommentar om någon annan situation. Hur hade ni själva känt om någon ständigt kommenterar era val i livet och er livssituation?