I somras hade jag en period där jag jobbade väldigt mycket. Klockan ringde 4.45, bussen gick 5.30 och jag var på plats 6.30. Jobbade till 15.30 för att ta datorn med mig hem och koppla upp mig på kvällen igen. Satt och jobbade till ca 23.30. Så höll det på en månad ungefär. Sista dagen innan semestern kommer jag ihåg att jag satte mig i bilen till bussen men kommer inte ihåg hur jag tog mig dit. Helt plötsligt var jag framme. Man kan säga att min semester kom väldigt lägligt.
Efter det har det varit lugna perioder blandat med mer hektiska. Datorn följer med hem varje dag och ett par dagar i veckan kopplar jag upp mig på kvällen och ibland även på bussen hem.
I september blev Johan sjukskriven för hans rygg. Det var tuffa månader. Jag fick göra det mesta här hemma. Skjutsa till träningar, handla, städa, tvätta samt jobba heltid. Det var riktigt, riktigt tufft. Kändes som om jag gick på knäna. Johan försökte göra så mycket han kunde. Han lagade mat
men kunde inte stå allt för länge. Han blev deprimerad och jag körde på.
För drygt två veckor sedan kom nog verkligen i kapp mig. Jag satt här i soffan och bara grät. Johan frågade varför och jag hade inget svar. Jag var orolig för jobbet så jag har en uppgift framför mig som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Jag har ingen att fråga eller bolla med. Det måste bara bli rätt. Jag är trött i kroppen och huvudet. Mitt tålamod är obefintligt, speciellt gentemot barnen och det är inte deras fel. De är som alla andra barn. Jag hade dåligt samvete gentemot Johan då han precis fått nytt jobb och jag kunde inte glädjas. Det kändes som om allt bara föll ihop. Som om det var så många som drog i mig och jag ville vara överallt och ge 100 % till allt och alla men visste inte hur jag skulle få ihop det utan att göra någon besviken. Så jag grät, hela kvällen.
Just känslan av att göra någon besviken är något som förföljt mig hela livet. Jag verkligen hatar det och gör alltid allting i min makt för att det inte ska hända. Tyvärr resulterar det i att jag bokar upp mig på för mycket så i slutändan är det alltid någon som blir besviken och jag går med en klump i magen och mår riktigt dåligt.
Att be om hjälp är jag dålig på. Jag ska klara allt själv. När jag tänker tillbaka så beror det säkert på att jag fick barn så tidigt och skulle minsann visa alla att jag klarade det själv. Även att jag alltid blivit jämförd med min syster som varit den duktiga och jag den slarviga. Jag har länge försökt vara en person som jag trott att andra ville att jag skulle vara. Istället för att bara strunta i vad alla andra tycker och bara varit mig själv. Detta är något jag jobbar på. Bort med personer som ska tycka till om mig och min familj och de som jag vet accepterar mig för den jag verkligen är, de hållet jag hårt i. Det är dags för mig att göra saker för min skull och min familj, inte för alla andra. Det är dags att sänka kraven och börja säga nej. Jag kan inte vara överallt, hemmet kan inte vara tip top jämt med fem barn, en hund och tre katter. Jag kan inte sitta och jobba långt in på natten för att gå upp varje dag 4.45 och börja om igen (lever inte som jag lär, klockan är 22.30 och jag sitter och jobbar och har gjort sen 19). Jag kan inte gå och fundera på vad folk säger om mig. Folk pratar om en hela tiden, så är det bara. Varför skulle de inte prata om mig när de pratas om alla andra. Att gå och fundera på det gör mig bara till en bitter människa.
Jag känner mig fortfarande nedstämd men inte alls som jag gjorde den där söndagen. Jag försöker tänka positivt. Tänk att jag har en helt fantastisk make som verkligen älskar mig och det pirrar i magen när jag ser eller tänker på honom. Efter 10 år!!!! Jag har sex friska barn som är världens bråkigaste, busigaste och underbaraste barn. Jag hade aldrig bytt bort någon. De är mina och bara mina.
Jag lever trots allt ett ganska bra liv, ska bara släppa mina hjärnspöken och krav.
Naket
Om mig KommenteraI somras hade jag en period där jag jobbade väldigt mycket. Klockan ringde 4.45, bussen gick 5.30 och jag var på plats 6.30. Jobbade till 15.30 för att ta datorn med mig hem och koppla upp mig på kvällen igen. Satt och jobbade till ca 23.30. Så höll det på en månad ungefär. Sista dagen innan semestern kommer jag ihåg att jag satte mig i bilen till bussen men kommer inte ihåg hur jag tog mig dit. Helt plötsligt var jag framme. Man kan säga att min semester kom väldigt lägligt.
Efter det har det varit lugna perioder blandat med mer hektiska. Datorn följer med hem varje dag och ett par dagar i veckan kopplar jag upp mig på kvällen och ibland även på bussen hem.
I september blev Johan sjukskriven för hans rygg. Det var tuffa månader. Jag fick göra det mesta här hemma. Skjutsa till träningar, handla, städa, tvätta samt jobba heltid. Det var riktigt, riktigt tufft. Kändes som om jag gick på knäna. Johan försökte göra så mycket han kunde. Han lagade mat
men kunde inte stå allt för länge. Han blev deprimerad och jag körde på.
För drygt två veckor sedan kom nog verkligen i kapp mig. Jag satt här i soffan och bara grät. Johan frågade varför och jag hade inget svar. Jag var orolig för jobbet så jag har en uppgift framför mig som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Jag har ingen att fråga eller bolla med. Det måste bara bli rätt. Jag är trött i kroppen och huvudet. Mitt tålamod är obefintligt, speciellt gentemot barnen och det är inte deras fel. De är som alla andra barn. Jag hade dåligt samvete gentemot Johan då han precis fått nytt jobb och jag kunde inte glädjas. Det kändes som om allt bara föll ihop. Som om det var så många som drog i mig och jag ville vara överallt och ge 100 % till allt och alla men visste inte hur jag skulle få ihop det utan att göra någon besviken. Så jag grät, hela kvällen.
Just känslan av att göra någon besviken är något som förföljt mig hela livet. Jag verkligen hatar det och gör alltid allting i min makt för att det inte ska hända. Tyvärr resulterar det i att jag bokar upp mig på för mycket så i slutändan är det alltid någon som blir besviken och jag går med en klump i magen och mår riktigt dåligt.
Att be om hjälp är jag dålig på. Jag ska klara allt själv. När jag tänker tillbaka så beror det säkert på att jag fick barn så tidigt och skulle minsann visa alla att jag klarade det själv. Även att jag alltid blivit jämförd med min syster som varit den duktiga och jag den slarviga. Jag har länge försökt vara en person som jag trott att andra ville att jag skulle vara. Istället för att bara strunta i vad alla andra tycker och bara varit mig själv. Detta är något jag jobbar på. Bort med personer som ska tycka till om mig och min familj och de som jag vet accepterar mig för den jag verkligen är, de hållet jag hårt i. Det är dags för mig att göra saker för min skull och min familj, inte för alla andra. Det är dags att sänka kraven och börja säga nej. Jag kan inte vara överallt, hemmet kan inte vara tip top jämt med fem barn, en hund och tre katter. Jag kan inte sitta och jobba långt in på natten för att gå upp varje dag 4.45 och börja om igen (lever inte som jag lär, klockan är 22.30 och jag sitter och jobbar och har gjort sen 19). Jag kan inte gå och fundera på vad folk säger om mig. Folk pratar om en hela tiden, så är det bara. Varför skulle de inte prata om mig när de pratas om alla andra. Att gå och fundera på det gör mig bara till en bitter människa.
Jag känner mig fortfarande nedstämd men inte alls som jag gjorde den där söndagen. Jag försöker tänka positivt. Tänk att jag har en helt fantastisk make som verkligen älskar mig och det pirrar i magen när jag ser eller tänker på honom. Efter 10 år!!!! Jag har sex friska barn som är världens bråkigaste, busigaste och underbaraste barn. Jag hade aldrig bytt bort någon. De är mina och bara mina.
Jag lever trots allt ett ganska bra liv, ska bara släppa mina hjärnspöken och krav.